På vägen mellan mitt arbete och träning på Sats brukar jag se en "grand old lady" (säger man så?) åt en äldre väldigt vacker och stylad dam, iaf är det vad jag menar, hon har vackra kläder, väldigt pråper, fint silvergrått hår och sen ler hon alltid åt mig om våra blickar möts, hon är intressant att se på, en gång vände jag mig om och tittade på henne igen innan jag vek av åt annat håll, då plockade hon tomburkar i papperskorgen på gatan, så var det.

Jag tror inte att man riktigt kan förstå en människa som  genomgått traumatiska händelser i sitt liv om man inte har liknande erfarenheter själv. Vad jag tror på är att man kan " försöka förstå" , att försöka förstå för mig är att ha tid att lyssna, att våga lyssna, våga ställa frågor och att man finns kvar och lyssnar igen och igen. Det känns som jag har tid till det just nu, när jag befinner mig här. Men finns den tiden hemma i vardagen? Hinner vi lyssna på varandra idag ? Vi tror oss veta mycket idag i detta informationsamhäll. Det stämmer nog att vi vet mera idag om vissa saker. Jag tänker mera specifikt på att man läser mycket om andra människors liv och vad de varit med om, att man inte är ensam om att genomgå vissa saker i livet. Att våga tala och att våga lyssna på svåra saker. Slutsatsen som inte är ny som jag kommer på alltsåmoftas ja nästan var dag, relationer och kommunikation, ja, det är bra skit:)

LOL Märta